perth4u

Igår var vi ute med gänget på ett mysigt litet ställe här i Subiaco där det spelades livemusik medan man åt soppa och meze. Soppan var ganska smaklös, men stämningen var bra och den orientaliska inredningen och dova belysningen gjorde att det kändes som att vara hemma i Europa igen.

Något som jag kommer sakna när vi flyttar hem är BYO. På många ställen här får man ta med sitt eget vin, och i vissa fall när de inte har alkoholtillstånd, även öl. Gör att det inte blir så himla dyrt att gå ut och äta, eftersom även restaurangernas egna vinpriser hålls nere av detta. Inte som i Sverige där man ibland kan få betala 300 kr för ett vin som går att köpa för ca 50 spänn på Systemet ;)

Idag åker vi ner till Margaret River för att lösa in familjen Lims bröllopspresent. Ska bo på femstjärnig sparesort och bara äta och dricka gott. Rapport kommer efter helgen.

En vecka kvar tills det bär av till Svea-land...  

Idag när jag satt och rodde (på gymmet, jag har ju tyvärr ingen kajak) fastnade jag med blicken på schemat för vinterns klasser. Jag gjorde två iakttagelser som jag genast började fundera över.

1. Ingenstans på schemat fanns mitt personliga lilla hatobjekt aerobics. Beror det på att aerobics har blivit omodernt (Thank God! i så fall) eller har det bara bytt namn för att lura till sig sådana som jag? Jag vet inte, men jag kommer för säkerhets skull inte gå på någon annan klass än pilates.

2. Alla instruktörer har konstiga namn. Det fanns ingen Liza eller Anne som höll i klasser, men däremot kunde man få komma och svettas med en Amber, en Candice, en Shar, en Paolo eller en Jacinda (fanns fler, men de här är de jag kommer ihåg).  Är det någon mer än jag som blir rädd och börjar tänka på Gladiatorerna när man hör de här namnen? Skulle ni våga gå och träna med en potentiell gladiator?

Nu har jag funderat hela dagen på om instruktörer antar artistnamn eller om de uppräknade personerna bara hade otur i namnlotteriet (enligt mig alltså, någon annan kanske tycker att de är jättefina och helt normala namn)? Vem ska jag våga fråga? (Inte Shar i alla fall, han/hon låter läskigast).

Igår var jag i migränkoma och tillbringade större delen av dagen i horisontellt läge. Få saker gör en mer deprimerad och därför kände jag att den här dagen var tvungen att utnyttjas lite bättre.

Dagen började med ett träningspass med Wendy. Hon tyckte att vi skulle träna utomhus idag, så det gjorde vi. Kan bara konstatera att stationsträning är betydligt jobbigare än det ser ut. Sprang inte alls många meter och ändå flåsade jag som en horny älgtjur. Fick ta många vattenpauser (enda gången det är legitimt att stå still) för att inte smälla av. Det var i alla fall kul med variation och bland annat fick jag hoppa hopprep, boxas, springa och göra armhävningar och situps.

När jag kom hem ville jag bara lägga mig, men jag stod emot den impulsen (eloge till mig) och masade mig iväg för att handla. Därefter tvättade, städade och lagade jag mat. Kände mig så otroligt duktig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.

Men, som alla vet, lagen om alltings jävlighet är till för att såna som jag aldrig ska ha det för bra. När jag skulle ta ut min väldoftande, vegetariska lasagne ur ugnen, såg den ut såhär. 

Varför har några plattor krullat sig, medan de andra har åkt isär?

Skit samma, Magnus får äta den ändå och vara glad att jag faktiskt har lagat riktig mat för en gångs skull.

Nu ska vi snart iväg på The Mongols. En film om Mongoliet för länge, länge sedan, och tydligen pratar alla mongoliska (alltså i filmen. I Mongoliet fattar t o m jag att alla pratar mongoliska). Sedan krigar de mycket också. Kan bli intressant.

-Damn, it feels good to be a gangsta!



(Midsommarafton. Klockan är efter fyra och Magnus ska snart upp och jobba. Ser han ut att bry sig?)

Jag och Magnus är ganska lika i mycket, men när det kommer till böcker så brukar vi ha svårt att komma överens. Magnus gillar krig och deckare medan jag tycker om romantik och vackra miljöer. Är i och för sig svag för Agatha Christie, men det räknas väl knappast som deckare?

Nu har vi dock läst en bok som vi båda tyckte var bra och, framförallt, en riktig ögonöppnare, och därför måste den rekommenderas. Den heter "Confessions of an Economic Hit Man" och är skriven av John Perkins. Det är en självbiografi som handlar om Perkins liv i skuggan av flera av de stora ekonomiska händelserna på 60- och 70-talet.

Perkins är amerikan och arbetade under flera år som Economic Hit Man (EHM) för det internationella konsultföretaget MAIN, som har kopplingar till NSA. Hans jobb gick ut på att få länder i tredje världen att ta emot enorma lån från USA för att bygga upp sin infrastruktur. Man såg även till att stora amerikanska företag (tex Bechtel och Halliburton) fick kontrakten för uppbyggandet så att de utlånade  pengarna gick tillbaka till USA.

Perkins beräkningar skulle vara väl tilltagna, så att lånen alltid var på ett större belopp än nödvändigt. Det berörda landet skulle helt enkelt inte ha en chans att betala tillbaka. När det var skuldsatt upp över öronen så hade USAs regering och de hjälporganisationer som samarbetade med USA, mer eller mindre kontroll över landets ekonomi och kunde se till oljan och andra naturresurser användes för att bygga upp ett globalt imperium. De makthavare som motsatte sig USAs inflytande försökte man antingen starta folkuppror mot (Venezuelas Hugo Chavez) eller se till att de dog i mystiska olyckor (både Panamas och Ecuadors presidenter dog i helikopterolyckor inom loppet av ett par månader).

Reagan och de både Busharna samt deras administrationer framstår inte som särskilt sympatiska i boken. Alla tre hade/har starka kopplingar till oljeindustrin och de företag som fick kontrakten för att bygga upp infrastrukturen i u-länder. Har i och för sig inte gått så bra för Bush Jr försök till världskontroll.... Enligt FNs beräkningar hade halva det beloppet som USA lägger på Irak-kriget räckt för att alla människor i världen skulle ha tillgång till rent vatten, mat, läkemedel och en viss utbildning.

Boken får en verkligen att tänka efter och fundera över vad vi egentligen värdesätter i livet. Är det egentligen viktigt att jobba satan för att kunna konsumera? Not really, kom jag och Magnus fram till.

Perkins slutade som EHM i början av 80-talet och har på senare tid bl a arbetat för att hjälpa Amazonas indianstammar som hade hotat med krig mot oljeföretagen. Så här skriver han själv om sin tid som EHM:

"It [this book] is the confession of a man who allowed himself  to become a prawn, an economic hit man; a man who bought into a corrupt system because it offered so many perks, and because buying in was easy to justify; a man who knew better but could always find excuses for his own greed, for exploiting desperate people and pillaging the planet; a man who took full advantage of the fact that he was born into one of the wealthiest societies history has ever known, and who also could pity himself because his parents were not at the top of the pyramid; a man who listened to his teachers, read the textbooks on economic development, and then followed the example of other men and women who legitimatize every action that promotes global empire, even if the action results in murder, genocide, and environmental destruction; a man who trained others to follow in his footsteps. It is my confession" (Perkins s 224, 2004)