perth4u

Klockan är närmare ett på natten. Man är trött, mycket trött.  Det är fredag och man har inte druckit en droppe alkohol (däremot en himla massa te för att hålla sig vaken), och hela kroppen kännns konstig.

Alla passagerare från Singapore-flighten har passerat förbi och tagits emot med glada tillrop av sina väntande anhöriga. Inga föräldrar i sikte. "Kanske har deras anslutningsplan blivit försenat, kanske har mamma fastnat med sitt gipsade ben på flygplanstoaletten?" Tankarna är många och blir konstigare och konstigare ju längre tiden går.

Då plötsligt öppnas dörrarna igen och i slow motion och till tonerna av en änglakör (eller kanske inte, som sagt jag var ganska trött) kommer så äntligen mamma och pappa ut. Sorry att jag inte fick en bättre bild på ekipaget. Det är svårt att ta kort samtidigt som man ligger dubbelvikt och kippar efter luft (så mycket för andningsövningarna på yogan).

Efter att ha tagit farväl av de andra tantarna i rullstol (i Singapore fanns det ett speciellt VIP-rum för alla med handikapp, så de hann bonda ordentligt) med löfte om att snart ses igen, så kunde vi då äntligen lotsa ut de gamla i den mörka Perth-natten.