Pilates-ångest!
Wendy tar sitt jobb på stort allvar.
Wendy har bestämt att Bea ska gå på pilates minst en gång i veckan. Vet inte varför hon är så bestämd med detta, men antar att det kanske kan ha något att göra med att jag har flexibilitet som en sjuttioåring.
Jag har varit lite olydig och inte varit på pilatesen på en himla massa veckor. Jag har skyllt på allt från att ha haft för mycket träningsverk till att jag befunnit mig i en skrivprocess som absolut inte kunnat avbrytas. Wendy har varje gång suckat tungt över mina dåliga ursäkter och anlagt en besviken min som gjort att jag har översköljts av dåligt samvete.
Förra fredagen kände jag att det var dags att masa sig iväg. Det var lika bra att få det gjort.
Det hela började bra med att Wendy såg när jag gick in på passet. "Good girl!", utbrast hon och jag kände mig riktigt stolt över mig själv.
Sedan gick det bara utför. Svårighetsgraden hade ökat ordentligt under min frånvaro, och jag kände mer än en gång att jag hade gråten i halsen. Fan vad ont det gjorde! Den lilla äckligt vältränade damen som leder passet, kom fram och drog i mina ben för de inte var tillräckligt raka när jag drog upp dem mot överkroppen samtidigt som jag gjorde situps. Eftersom jag inte vet vad de heter på engelska, så kunde jag inte upplysa henne om att mina höftleder höll på att hoppa ur led Vågade heller inte säga att hon höll på att bryta mina ben. Nej, istället fick jag lida medan jag svalde gråten och funderade över hur jag, en f.d baletthopperska, hade kunnat förfalla så? För att göra det hela ännu mer outhärligt så hade jag råkat ta platsen närmast spegeln. Inte nog med att jag själv var tvungen att stirra på reflektionen av mitt misslyckande, alla andra kunde också beskåda eländet.
Idag när jag tränade med Wendy, så beklagade jag mig över den jobbiga upplevelsen. NOll sympati fick man!!
Istället avslutade hon passet med att säga att det var bäst att jag gick till passet imorgon " 'cause I'll be watching you". Inte roligt alls.
Nu sitter man här och pilatesångesten börjar komma krypande. Om 19 timmar och tjugo minuter är det dags.
Wendy har bestämt att Bea ska gå på pilates minst en gång i veckan. Vet inte varför hon är så bestämd med detta, men antar att det kanske kan ha något att göra med att jag har flexibilitet som en sjuttioåring.
Jag har varit lite olydig och inte varit på pilatesen på en himla massa veckor. Jag har skyllt på allt från att ha haft för mycket träningsverk till att jag befunnit mig i en skrivprocess som absolut inte kunnat avbrytas. Wendy har varje gång suckat tungt över mina dåliga ursäkter och anlagt en besviken min som gjort att jag har översköljts av dåligt samvete.
Förra fredagen kände jag att det var dags att masa sig iväg. Det var lika bra att få det gjort.
Det hela började bra med att Wendy såg när jag gick in på passet. "Good girl!", utbrast hon och jag kände mig riktigt stolt över mig själv.
Sedan gick det bara utför. Svårighetsgraden hade ökat ordentligt under min frånvaro, och jag kände mer än en gång att jag hade gråten i halsen. Fan vad ont det gjorde! Den lilla äckligt vältränade damen som leder passet, kom fram och drog i mina ben för de inte var tillräckligt raka när jag drog upp dem mot överkroppen samtidigt som jag gjorde situps. Eftersom jag inte vet vad de heter på engelska, så kunde jag inte upplysa henne om att mina höftleder höll på att hoppa ur led Vågade heller inte säga att hon höll på att bryta mina ben. Nej, istället fick jag lida medan jag svalde gråten och funderade över hur jag, en f.d baletthopperska, hade kunnat förfalla så? För att göra det hela ännu mer outhärligt så hade jag råkat ta platsen närmast spegeln. Inte nog med att jag själv var tvungen att stirra på reflektionen av mitt misslyckande, alla andra kunde också beskåda eländet.
Idag när jag tränade med Wendy, så beklagade jag mig över den jobbiga upplevelsen. NOll sympati fick man!!
Istället avslutade hon passet med att säga att det var bäst att jag gick till passet imorgon " 'cause I'll be watching you". Inte roligt alls.
Nu sitter man här och pilatesångesten börjar komma krypande. Om 19 timmar och tjugo minuter är det dags.
Kommentarer
Trackback
