perth4u

Var på en arbetsintervju idag.

Kan inte ens skriva det utan att börja fnissa. Herregud, varför blir det alltid så här?

I måndags var jag på en all time high när jag sökte 5 jobb på en förmiddag. Den bästa och mest effektiva jobbsökaren i hela världen (enligt mig själv alltså). I efterhand kan man tycka att jag kanske skulle ägnat lite mer tid åt att läsa igenom vad jag sökte. Kanske också skulle ha försökt lyssna lite bättre när det ringde en kvinna från ett företag, förklarade i 180 vad jobbet gick ut på (har aldrig hört någon prata så fort, så var jäkligt imponerad även om jag inte uppfattade ett ord) och bjöd in på intervju.

Hade jag gjort det så hade jag inte suttit i kostym under en intervju och insett att jag sökte en tjänst som gick ut på att stå i köpcentrum och kränga American Express-kort! (Not that there is anything wrong with that, men kanske inte riktigt min grej!)

Enligt kvinnan så var dock krängningen av kreditkort bara början på en fantastisk karriärsklättning mot diverse managerposter. Må så vara, men hur skulle det någonsin kunna uppväga att jag skulle börja varje morgon med att göra olika rollspelsövningar med andra krängare, därefter stå och skrika unisont hur jävla bra vi och företaget är (helt sant, hörde det själv) innan det är dags att skjusas ut till en köpcentrum för att stå och försöka få folks uppmärksamhet med en produkt man inte själv tror på. Jag säger bara, INGENTING, INGENTING I HELA VÄRLDEN SKULLE KUNNA UPPVÄGA DET!

Måste säga att intervjuaren dock inte var så bra på att läsa folk. När hon frågade om jobbet var något jag skulle kunna tänka mig, och fick till svar ett nervöst fniss och "I don't know", så hade man ju trott att hon skulle kunna räkna ut att jag kanske inte var den mest lämpade kandidaten. Blev därför lite smått förvånad när hon ringde två timmar senare och frågade om jag ville komma på en andra intervju. "Öhhhh, no thank you. I don't think I am very suitable for this kind of work" (Men jag kan ta ditt, företaget verkar behöva någon som är lite bättre människokännare och kan skriva tydliga annonser där det framgår vad man tjänsten går ut på).

Efter den lilla upplevelsen fanns det egentligen bara tre riktningar dagen kunde ta:

1. Jag kunde gå hem och halsa den halva ginflaskan som fanns kvar efter föräldrarnas besök.

2. Jag kunde gå hem, lägga mig i sängen och frossa i massa godis.

3. Jag kunde shoppa lite fast det egentligen råder ett outalat shoppingförbud efter Melbourne.

Gin är äckligt (utan tonic vilket vi inte hade hemma), godiset här smakar bara färgämne (förstår inte hur de gör i Sverige få att få bort den smaken?). Blev alltså lite shopping, men nästan bara saker som jag kan ha den dagen jag får jobb......

Vilket jag kanske får snart. Var på en annan intervju igår (I know, telefonen började ringa som en galning två timmar efter att jag hade skickat iväg ansökningarna. Jag som hade tänkt chilla!) som i alla fall tidvis (alltså inte sista kvarten, vilket tyvärr var då jag träffade högsta chefen) gick ganska bra. Får jag det kommer jag hädanefter titulera mig recruitment consultant och strosa runt i kostym nere i Central Business District. What a dream come true;)