perth4u

Tror att jag börjar utveckla ett litet osunt beroende till min säng. Jag älskar min säng! Hörde idag på Oprah att sovrummet är hemmets viktigaste rum eftersom man tillbringar ca en tredjedel av sitt liv där när man sover. Ha! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tillbringar betydligt mer tid än så i min säng.

Det började väl egentligen redan när jag var liten när jag kunde ligga en hel dag i sängen och sträckläsa någon härlig Jane Austen-roman (ja, hon gjorde entré väldigt tidigt i mitt liv och det har satt sina spår). När jag sedan läste i Uppsala började jag även plugga och kolla på TV i sängen. Fanns ju liksom inte så mycket annat utrymme i studentrummet.

I Stockholm älskade jag att komma hem från jobbet någon timme före Magnus så att jag kunde krypa ner en stund och läsa. En oförsvarlig mängd uppsatser blev också rättade i sängen med resultatet att eleverna fick någon liten kommentar som varken de eller jag kunde tyda (den officiella versionen var naturligtvis att jag var sjukt stressad).

Jag tyckte nog ändå att jag hade det hela under kontroll, att jag kunde "hantera" det, men de senaste dagarna har jag börjat misstänka att jag har utvecklat ett beroendemönster som jag inte vet hur jag ska bryta. Sedan jag kom tillbaka från Sydney har jag tillbringat mer tid i sängen än ifrån den. Jag har ätit, sökt jobb, kollat på TV, skrivit, surfat och pratat i telefon i sängen. Ryggen gör ont, jag känner mig stel och i dag missade jag till och med pilatespasset eftersom jag inte lyckades slita mig från sängen och datorn. 

Jag har alltså kommit förbi den initiala fasen när man bara känner sig rusig och lycklig så länge man får vara i sin säng. Nu börjar det gå upp för mig att jag har ett problem och jag inser att jag aldrig kommer att lyckas bryta det här mönstret utan hjälp. Det har helt enkelt gått för långt. Men som Dr Phil säger; inga interventions i världen kan rädda mig om jag inte själv känner mig redo att ta emot hjälp.

Och varför egentligen ge upp något som får mig att må så bra (bortsett de kroppsliga bieffekterna alltså). Jag menar, det skadar väl inte någon annan?

(När jag tänker efter är det egentligen nästan mer oroande att jag citerar både Oprah och Dr Phil.)