perth4u

Ja, var börjar man återberätta vad som har hänt under föräldrarnas korta tid här? Och framförallt, var ska det hela sluta? 

Tha folkes har nu varit här i två dagar och har redan hunnit skapa rejält med oordning i mitt och Magnus annars så välordnade liv. Man ska hämta vatten, hålla ordning på glasögon, (mamma har ca 100 par. Ett för varje synfel antar jag. Det är ganska många att hålla koll på, särskilt som hon har en oerhört välutvecklad oförmåga att själv minnas var hon har lagt dem), besitta all möjlig fakta om Australiens historia och politik, samt servera mat och, framförallt, vin i en aldrig sinande ström så att de inte riskerar att bli gnälliga.

Man får dock en viss lön för mödan. Den består inte av att de uttrycker sin oerhörda tacksamhet över allt vi gör, eller att de hade med sig de där utlovade julklapparna som de inte kunde skicka i juletid (och jag som hade varit en ovanligt snäll flicka). Nej, lön för mödan få man i de ögonblick när de är helt sig själva. 

Som när pappa vägrar att smörja in sig i solskyddsfaktor eftersom det är bögigt (not that there is anything wrong with that), eller när mamma efter en härlig dag på stranden är bitter för att hon inte har fått någon färg på grund av den höga solskyddsafaktorn (till hennes stora besvikelse har inte hennes Krösamaja-spårdomar för dagen slagit in. Pappa har inte bränt sig. Inte ens flinten.) När de efter en lång och utförlig vägbeskrivning ("och så går ni till den högra restaurangen, alltså den som låg rakt ovanför där du var och kissade för fem minuter sedan pappa!") ändå återfinns på den vänstra där en uppgiven servitris försöker fatta vem de springer runt och letar efter (Kan hon i och för sig ha. Hon var säkert i tjänst den kvällen jag matförgiftades och genomled ett nattligt spymaraton. Kanske var det hon som dagen efter hävdade att de hade gått igenom köket och inte hittat några dåliga musslor. Wow, what a surprise. Especially considering that I ate them all!) så är det också helt sig själva. 

Fast i och för sig kanske deras outfit för dagen ändå överskuggade deras uppförande. Infogar fotobevis så att jag inte behöver  kommentera det hela. (Men om jag hade kommenterat så hade jag kanske nämnt att jag hoppas att pappa snart köper en egen keps och solglasögon så att han slipper låna mammas. Och att han änvänder kepsen för att skugga ansiktet och inte nacken....) 

Dagens roligaste incident inträffade nog ändå efter att vi hade lämnat stranden och befann oss i hemmets trygga vrå. Allting gott har ju som bekant ett slut, och efter en trevlig middag ute på balkongen så var det så dags att gå och lägga sig. Pappa tar täten och ska öppna nätdörren in till köket. Det går inte så bra. Faktum är att det går så dåligt att det förtjänar ett omnämnande.

Jag och Magnus hade haft tvååriga Tilda på besök någon månad tidigare, så vi visste att det inte är helt lätt det här med att skjuta dörren åt sidan. Med lugna och förstående röster (man ska inte stressa inlärningsprocessen fick jag lära mig på lärarhögsskolan. Man lär för livet och det är viktigt att allting får ta sin tid.) tar vi därför samma pedagogiska förklaringar som hade fungerat så bra med lilla Tilda. "Ser du den lilla fyrkanten på höger sida på dörren? Där ska du sätta handen och dra åt sidan!"

Nu har vi fått bevis för följande två saker:
Inga pedagogiska förklaringar i världen kan lära gamla hundar att sitta. Och har man dåligt lokalsinne så kan det även inskränka på andra delar av ens liv . Som vid öppnandet av en nätdörr.

Till slut lyckades han dock öppna dörren och vi andra kunde torka tårarna och gå in och lägga oss.