Min säng och jag
Tror att jag börjar utveckla ett litet osunt beroende till min säng. Jag älskar min säng! Hörde idag på Oprah att sovrummet är hemmets viktigaste rum eftersom man tillbringar ca en tredjedel av sitt liv där när man sover. Ha! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tillbringar betydligt mer tid än så i min säng.
Det började väl egentligen redan när jag var liten när jag kunde ligga en hel dag i sängen och sträckläsa någon härlig Jane Austen-roman (ja, hon gjorde entré väldigt tidigt i mitt liv och det har satt sina spår). När jag sedan läste i Uppsala började jag även plugga och kolla på TV i sängen. Fanns ju liksom inte så mycket annat utrymme i studentrummet.
I Stockholm älskade jag att komma hem från jobbet någon timme före Magnus så att jag kunde krypa ner en stund och läsa. En oförsvarlig mängd uppsatser blev också rättade i sängen med resultatet att eleverna fick någon liten kommentar som varken de eller jag kunde tyda (den officiella versionen var naturligtvis att jag var sjukt stressad).
Jag tyckte nog ändå att jag hade det hela under kontroll, att jag kunde "hantera" det, men de senaste dagarna har jag börjat misstänka att jag har utvecklat ett beroendemönster som jag inte vet hur jag ska bryta. Sedan jag kom tillbaka från Sydney har jag tillbringat mer tid i sängen än ifrån den. Jag har ätit, sökt jobb, kollat på TV, skrivit, surfat och pratat i telefon i sängen. Ryggen gör ont, jag känner mig stel och i dag missade jag till och med pilatespasset eftersom jag inte lyckades slita mig från sängen och datorn.
Jag har alltså kommit förbi den initiala fasen när man bara känner sig rusig och lycklig så länge man får vara i sin säng. Nu börjar det gå upp för mig att jag har ett problem och jag inser att jag aldrig kommer att lyckas bryta det här mönstret utan hjälp. Det har helt enkelt gått för långt. Men som Dr Phil säger; inga interventions i världen kan rädda mig om jag inte själv känner mig redo att ta emot hjälp.
Och varför egentligen ge upp något som får mig att må så bra (bortsett de kroppsliga bieffekterna alltså). Jag menar, det skadar väl inte någon annan?
(När jag tänker efter är det egentligen nästan mer oroande att jag citerar både Oprah och Dr Phil.)
Vadå inte Queen's birthday?!
Magnus släppte den brutala bomben vid frukostbordet i morse. "Det är inte Queen's birthday på måndag." Först trodde jag att han skojade. Alla vet ju att drottningen fyller år i april, att vi firar henne den andra juni, resten av Australien veckan efter och Storbritannien i slutet i juni. Det var ju nästan logiskt, trodde jag.
Något man dock måste lära sig när man bor i Perth, är att inget är som resten av Australien, eller resten av världen för den delen. Så enligt Magnus var det nu helt plötsligt Foundation Day på måndag. Detta gjorde mig faktiskt lite smått besviken och dessutom rätt förvirrad. Vi firade ju Australia Day i januari, vad handlar Foundation Day om?
Eftersom jag inte skulle få gå runt med brittiska flaggor och sjunga "Good save the Queen", så var jag tvungen att googla det hela (men naturligtvis framförallt för att se om Magnus verkligen hade rätt, man vet ju aldrig). Så detta har jag nu lärt mig.
På måndag firar vi att de första Europeiska nybyggarna bosatte sig i Western Australia 1829. Detta har dock ingen koppling till just juni, utan tydligen bestämde kapten Stirling 1834 att WA behövde en dag när såväl aboriginer som "tjänare och herrefolk" gemensamt firade bildandet av staten. Han valde 1 juni (fast nu firar man första måndagen efter) eftersom man tror det var då man för första gången såg WA kustremsan från fartyget Parmelia. Det var även datumet för en stor seger för den brittiska flottan 1794, "Glorious First of June".
Så den stackars engelska drottningen som inte har gjort någon något ont (vad vi vet, Dianas olycka var ju egentligen ett beställt mord enligt Al Fayed) firas här först i september!
Jag undrar om hon är medveten om detta?
Örnpojken
Så här glad blev Magnus för sin nya fina halsduk som hans otroligt snälla hustru hade köpt som uppmuntran efter en jobbig vecka på resande fot.
Spelar ingen roll att de ligger på fjärde plats, från slutet, i ligan och att de hittills bara lyckats vinna två matcher. Heter man Adler i efternamn så finns det bara ett lag i AFLman kan stödja: West Coast Eagles rule!
Har inget vettigt att skriva...
(Cottesloe maj 2008)
It's not over
När jag tittade lite närmare på korten så såg jag att de går ut i oktober... i år!!!! Skämtar de med mig eller? Ska vi gå igenom allt det här igen om bara några månader? Ringde naturligtvis banken för att fråga vad de höll på med. Vet ni vad Dolores (ja, jag och Magnus är så jobbiga att vi har blivit tilldelade en egen bankkvinna) säger?
Att vårt visum går ut i oktober. Orkade inte bråka mer med tanten, så jag påpekade inte att vi hade haft samma diskussion sist jag och Magnus var på banken och att vi då hade konstaterat att vi visst hade varit där med våra visum och att de då hade tagit en kopia av dem. Hon höll i alla fall med om att det var lite konstigt att våra första kreditkort gick ut samma år som våra visum (år 2 011). Orkar inte med dessa puckade och inkompenenta människor längre.
(Ok, vet inte riktigt varför hela inlägget blev kursivt. Går inte att ändra heller)
Sydney-rapport!
Okej, skam den som ger sig. Jag skriver väl om allt IGEN!
Sydney ja, det äventyret började inte så bra. Istället började det med en typisk Bea-grej. Tror att jag är uppe i trippelhattrick nu faktiskt. Trippelhattrick i vad? I att glömma handväskan naturligtvis!
Jag har dock märkt en förändring i var jag glömmer handväskan nu när jag är gift. Som ung och dummare brukade jag glömma den i fyllan och villan på dansgolvet, i taxin eller utanför nattklubben, men nu glömmer jag den på dagtid och under mycket nyktra omständigheter. Vet i och för sig inte om det är ett steg framåt eller om det innebär att jag börjar sjunka djupare och djupare in i glömskans dimma.
I alla fall, vi skulle ta sex-flyget på morgonen till Sydney och vi var inte så pigga när vi tog taxin till flygplatsen kl. 4.30. I kön till incheckningen insåg jag plötsligt att min handsväska inte var med. Första reaktionen var naturligtvis att jag måste ha glömt den i taxin. Magnus fick snabbt tag på föraren, men där var den inte. Hade väl varit för enkelt eller något. Som tur var var Quantaspersonalen medgörliga och jag fick en ny biljett till tio-planet så att jag kunde åka hem och hämta den förbannade väskan som stod och hånlog innanför dörren. Så det var en missad halvdag i Sydney.
(Jag och Magnus kl. 04.15. Trötta, men lyckligt omedvetna om vad jag ska ställa till med...)
Resten av resan fortlöpte utan några större missöden. Eller det var i och för sig en sanning med modifikation. På fredagen råkade jag och min man festa till det lite vilket vi fick ångra dagen efter. Egentligen skulle vi ut och äta på en restaurang Magnus hade kollat upp på nätet. Det visade sig att restaurangen låg i anslutning till en hipp bar och jag och Magnus kände oss väldigt VIP när vi fick gå förbi hela kön. Vakterna visste naturligtvis inte att vi inte hade bokat bord. Magnus hade varit på afterwork plus att vi hade delat en flaska bubbel så han var "on top of the world" som man säger. Därför gjorde han något som jag först blev vädigt generad och sedan (när det fungerade) väldigt stolt över. Han lurade i kyparen att hotellet hade ringt och reserverat bord åt oss. Några minuter senare satt vi av njöt av god mat och vin medan de två stackars tjejerna som hade bokat "vårt" bord fick stå i baren och vänta en halvtimme innan något blev ledigt. Kvällen avslutades med dans och drinkar i baren.
"What goes around comes around" heter det ju, och aldrig har det varit mer sant än dagen efter. Vi var helt enkelt sjukt bakis (getting old) och det var med stor möda vi tog oss ut vid ett-tiden för att möta upp med Magnus kollega och hans tjej. De hade kommit på den excellenta idén att vi skulle ta båten ut till Watson Bay för att därifrån gå till Bondi Beach. Promenaden var väldigt vacker med väldigt lång. Kom fram till Bondi vid halv sex-tiden och väl där fick Magnus i sig lite pommes frites och en halv hamburgare. Det var det första han åt den dagen.
(Magnus lyckas tvinga fram ett litet leende)
I övrigt förflöt dagarna alltför fort, men jag hann se en hel del medan Magnus jobbade. Jag promenerade mer än vad jag har gjort totalt under vår tid i Perth (jag har stora vattenblåsor på fötterna som bevis) och var på Sydney Aquarium, Museum of Contemperary Art samt The Art Gallery.
Sydney, I like!
(Sydney skyline)
Neeeeeeej!!!!!!
Varför händer detta mig? Varför har de en funktion som tar bort det man skriver, och varför kallar de den inte bara delete istället för förhandsvisa? Väldigt missvisande om ni frågar mig.
It's a beautiful day, again...
Sydneyrapport kommer snart.
It's a beautiful day!
Nagon som kanner till nagon bra bank i Australien? Enough is enough, om vi inte ar alltfor lata sa blir det snart bankbyte. Inte for att jag tror att de andra ar battre, utan bara for att javlas (aven om det naturligtvis blir mest jobbigt for oss sjalva).
Lilla Sibirien på Rokeby Road...
Ser inte fram mot när den riktiga vintern börjar. Kommer antagligen frysa ihjäl.
Helgen i bilder!
(Magnus och vår lilla bil. Det var något konstigt med folk i York. I nästan alla parkerade bilar så satt det folk och läste tidningen, så även i bilen bakom vår. Kanske var det York-bornas idé om lördagsnöje?
York bestod bara av en gata, så efter att ha kört den fram och tillbaka så kunde vi med gott samvete bege oss till Imperial Hotel för lunch i solen.
Kändes inte som det var nästan vinter när man satt där och käkade räkor och drack sparkling.... Lite roligt är det att man åker en och en halv timme enkel väg för en publunch, men det var faktiskt värt det. Efter några härliga timmar var det dags att åka tillbaka till Perth igen.
På kvällen vara A&C och K&T över på lite grillat. Var som vanligt väldigt trevligt, även om det kunde ha slutat illa. När jag gick för att hämta något i kylskåpet märker jag att det brinner lite väl mycket i ett av värmeljusen. När jag kommer lite närmare ser jag att en kökshandduk ligger i ljuset och håller på att brinna upp. Av den lilla incidenten lärde vi oss två saker:
1. Jag är inte särskilt handelskraftig när det kommer till eldsvådor och hade inte passat som brandman. Att säga "Oj då, det brinner visst!" och sedan stå och glo, är inte lika effektivt som att faktiskt försöka släcka elden. Tur att Karin var lite mer snabbtänkt....
2. Vår brandvarnare är antingen lika trög som jag eller helt död.
(Här har Magnus gjort ett stilleben med handuken ifråga. Vinflaskan var en av många som tömdes under kvällen...)
Söndagen tillbringades på beachen. Magnus hade glömt sina badshorts, men i skulle han. En elak fru hade lagt upp lite bilder när han springer upp ur vattnet iklädd sina små kalsonger, men sådan är inte jag. Istället får ni nöja er med en bild på när han utövar sin nya hobby, simning. Lagom till att det börjar bli kallt så har Magnus nämligen kommit på att han ska börja simma, så nu snackas det om att införskaffa en våtdräkt med långa ben och armar. Både idag och igår tränade han. Tror säkert han lyckades simma 10-15 meter totalt...
Magnus jobbar...
Idag på eftermiddagen har Magnus jobbat hemma. När han ser så här koncentrerad ut så vet man att det är bäst att inte störa. Lägg märke till fruktlådan till vänster med 2 äpplen och 1 banan. Tydligen inte bara barnen på dagis som har fruktstund....
Sydney nästa!
En liten glimma ljus under en annars ganska shitty dag.
Queen's birthday!
Det jag skulle komma fram till var i alla fall att trots att Broome, ett litet samhälle känt för sin pärlindustri och vackra, men krokodiltäta, stränder, ligger i samma delstat som Perth så är det sjukt dyrt att flyga dit. Billigaste biljetten låg på 6.000 kr per person och det var det kanske inte värt för en helg. "Ta bilen då!", tänker ni. Kanske vi hade gjort om vi hade haft en månad över. Tar minst en vecka att köra upp till Broome och dessutom behöver man en fyrhjulsdriven bil och en himla massa proviant efersom det tidvis inte finns riktiga vägar. Så är det när man bor i ett land med mer bush och öken än civilisation.
Istället för att brottas med krokodiler så har vi nu bokat biljetter till Svansjön. Kievbaletten uppträder på casinot och som en gammal baletthopperska så måste man naturligtvis gå. Magnus var inte svårövertalad. Han ser chansen att avrunda balettupplevelsen med en liten runda till blackjack-bordet för att vinna tillbaka de pengar vi förlorade i Melbourne. Han har precis läst en bok om hur man ska räkna kort så det kommer nog bra. Måste bara införskaffa fem kortlekar så att han kan öva också...
Where are our creditcards?
Tanten vi pratade med förklarade lugnt att väntan berodde på att våra kort hade en blockad på sig. Varför de hade det visste hon inte, men tydligen räckte det att hon ringde och sa att vi ville ha korten väldigt mycket för att spärren skulle försvinna. De var alltså bara spärrade för att någon tyckte att det var kul att spärra korten för små oskyldiga utlänningar. Hade vi inte själva gått till banken för att se vad som hände, så hade vi antagligen aldrig fått nya kort.
Magnus blev lite upprörd kan man säga och sedan fick vi prata med chefen. Världens skrävlare som inte lyssnade på något vi sade utan bara snackade om att nu skullle allt minsann ordna sig och att vi skulle vara "mates" och inte vara upprörda. Den vanliga Aussie-mentaliteten med andra ord. Lövblåsar-mentaliteten har Tobbe döpt den till och det är så himla passande. Sopa undan problemen med lite skrävel och "mateship", så finns de inte. "No worries" liksom.
Tycker förresten att det är kul att jag och Magnus har blivit ett sådant där tjurigt par som bråkar med allt och alla och vill ha kompensation när vi inte får som vi vill. Kan det vara en 30-årskris x 2 som har slagit till?
Damn!
Nu ska jag gå och träna med Wendy. Ett bra sätt att komma över besvikelsen är ju att tänka på annat, som t ex smärta;)
En helt ovanlig onsdag!
Var på en arbetsintervju idag.
Kan inte ens skriva det utan att börja fnissa. Herregud, varför blir det alltid så här?
I måndags var jag på en all time high när jag sökte 5 jobb på en förmiddag. Den bästa och mest effektiva jobbsökaren i hela världen (enligt mig själv alltså). I efterhand kan man tycka att jag kanske skulle ägnat lite mer tid åt att läsa igenom vad jag sökte. Kanske också skulle ha försökt lyssna lite bättre när det ringde en kvinna från ett företag, förklarade i 180 vad jobbet gick ut på (har aldrig hört någon prata så fort, så var jäkligt imponerad även om jag inte uppfattade ett ord) och bjöd in på intervju.
Hade jag gjort det så hade jag inte suttit i kostym under en intervju och insett att jag sökte en tjänst som gick ut på att stå i köpcentrum och kränga American Express-kort! (Not that there is anything wrong with that, men kanske inte riktigt min grej!)
Enligt kvinnan så var dock krängningen av kreditkort bara början på en fantastisk karriärsklättning mot diverse managerposter. Må så vara, men hur skulle det någonsin kunna uppväga att jag skulle börja varje morgon med att göra olika rollspelsövningar med andra krängare, därefter stå och skrika unisont hur jävla bra vi och företaget är (helt sant, hörde det själv) innan det är dags att skjusas ut till en köpcentrum för att stå och försöka få folks uppmärksamhet med en produkt man inte själv tror på. Jag säger bara, INGENTING, INGENTING I HELA VÄRLDEN SKULLE KUNNA UPPVÄGA DET!
Måste säga att intervjuaren dock inte var så bra på att läsa folk. När hon frågade om jobbet var något jag skulle kunna tänka mig, och fick till svar ett nervöst fniss och "I don't know", så hade man ju trott att hon skulle kunna räkna ut att jag kanske inte var den mest lämpade kandidaten. Blev därför lite smått förvånad när hon ringde två timmar senare och frågade om jag ville komma på en andra intervju. "Öhhhh, no thank you. I don't think I am very suitable for this kind of work" (Men jag kan ta ditt, företaget verkar behöva någon som är lite bättre människokännare och kan skriva tydliga annonser där det framgår vad man tjänsten går ut på).
Efter den lilla upplevelsen fanns det egentligen bara tre riktningar dagen kunde ta:
1. Jag kunde gå hem och halsa den halva ginflaskan som fanns kvar efter föräldrarnas besök.
2. Jag kunde gå hem, lägga mig i sängen och frossa i massa godis.
3. Jag kunde shoppa lite fast det egentligen råder ett outalat shoppingförbud efter Melbourne.
Gin är äckligt (utan tonic vilket vi inte hade hemma), godiset här smakar bara färgämne (förstår inte hur de gör i Sverige få att få bort den smaken?). Blev alltså lite shopping, men nästan bara saker som jag kan ha den dagen jag får jobb......
Vilket jag kanske får snart. Var på en annan intervju igår (I know, telefonen började ringa som en galning två timmar efter att jag hade skickat iväg ansökningarna. Jag som hade tänkt chilla!) som i alla fall tidvis (alltså inte sista kvarten, vilket tyvärr var då jag träffade högsta chefen) gick ganska bra. Får jag det kommer jag hädanefter titulera mig recruitment consultant och strosa runt i kostym nere i Central Business District. What a dream come true;)
Hyper-effektiva Bea!
Man har sökt fem jobb... innan lunch
Man har varit på gymmet och tränat... innan lunch
Man har... i och för sig inte gjort så mycket mer, för dagen bara försvann efter den väldigt sena lunchen. Blev typ kväll direkt.
Beach-bimbo
1. Man glömmer att ta på sig solskyddsfaktor.
2. Man glömmer att ta med sig vatten.
3. Man glömmer att ta med sig handduken så att man kommer hem med tio kilo sand på kroppen (för att inte tala om hur sjukt obekvämt det var att ligga direkt på sanden).
4. Man glömmer inte att ta med sig handväskan så att den blir helt nedsandad och äcklig.
Fy fan vilket pucko man är.
"An excellent inspection!"
Klockan två ringde det på dörren och en svettig Bea öppnade med ett falskt leende på läpparna. Kände mig som en riktig ögontjänare när vi kom upp för trappan och golven fortfarande var våta efter min snabbstädning. Hursomhelst var hon inte som noggrann och på inspektionsrapporten som hon lämnade kvar stod det att det var "an excellent inspection". Jag och Magnus är så himla renliga av oss;)
Snart ska jag iväg på pilates!
Back in Perth!
Men, men trots det halvkassa vädret så har vi haft det grymt bra (i alla fall jag, Magnus har ju trots allt tvingats jobba också). Jag har gjort en hel del shopping. Hittade bl a en söt liten klänning (så jag är redo för sommarens stora bröllop, Carro!).
Hade dock inte varit jag och Magnus om resan hade varit helt utan incidenter.
På fredagen bestämde vi oss för att slå på stort och gå ut och äta lite finare. Maten var superb, servisen lagom fjäskig och restaurangen var helt enkelt fantastisk på alla sätt. Vi kände oss "on top of the world"!
Tills det var dags att betala det vill säga.
Inte tillräckligt med pengar på något av våra tre konton, oupps! Jag och Magnus tog dock det hela med ro. Till skillnad från förra gången vi inte kunde betala för oss när vi var ute åt, så hade vi den här gången i alla fall med plånboken. Magnus sprang och tog ut pengar, som tur var hade vi tillräckligt med pengar utspridda på kontona och det var no worries.
Hade vi varit smarta så hade vi insett att kvällen borde sluta där. Jag och min kära make är dock inte så himla clever. Så vad gör man när man inte har så mycket pengar och inte är så smarta (eller nyktra)?
Man drar till södra halvklotets största casino så klart!!!
Kan väl säga att vi inte direkt gick plus på den upplevelsen... Det var dock på vägen hem till hotellet igen som den riktigt stora förlusten ägde rum. Magnus skulle ta ut ytterligare lite pengar så att vi skulle kunna köpa en sista drink (vilket vi naturligtvis inte alls behövde). Det gick inte så bra. Uttagsappararaten hade tydligen också haft en jobbig kväll och bestämde sig för att den hade fått nog precis när Magnus kort var i apparaten. Som alla vet så är no more credit card lika med no more fun. Det var helt enkelt dags att gå och lägga sig.
Tänkte egentligen inte mer på det hela förrän på söndagsmorgonen när Magnus kom på att det kanske var en bra idé att ringa banken och rapportera vad som hade hänt. Önskar jag att han inte hade gjort. Vid samtalets slut var det inte bara Magnus kort som var borta, även mitt var spärrat eftersom vi hade två av kontona gemensamma. Resten av resan fick jag därför börja dagen med att gå till banken och ta ut pengar.
Förrutom att äta och slösa bort pengar så hann vi även med en hel del kultur i Melbourne ( Australiens kulturstad nr 1). Var på football (Aussie rules naturligtvis) med Yasmine och Andy, såg en Strauss-opera, tog en sväng på konstmuseet och besökte vindistriktet Mornington Peninsula (där man framförallt gör Pinot Noir-viner).
Måste säga att "footie" är riktigt kul. Tänk en himla massa vältränade, smidiga män i världens kortaste shorts som springer runt efter en avlång, opålitlig boll. Kan det bli bättre? Sporten i sig är också helt ok. Det händer saker hela tiden, är mycket mål och får man in en riktig tackling får man frisparken med sig. Det bästa är nog ändå att det inte finns någon som helst huliganism här, trots att det är över 70,000 åskådare på de flesta matcherna. Alla bär sitt teams lagtröja med stolthet, och ofta ser man familjer där alla stödjer olika lag. Något för alla puckade Djurgårdare och AIKare som slår sönder varandra och halva Stockholm så fort det är match att ta efter!
Som sagt, sjukt trevlig resa, men ganska skönt att vara hemma igen i la casa:)
Tack förresten för alla roliga inlägg. Kul att veta att det finns läsare till det man skriver!
