perth4u

Imorgon åker mamma och pappa hem och vardagen börjar redan göra sig påmind. Fick följande sms från Wendy när jag låg på stranden och latade mig: "Hi Beatrice. Hope you are having a good time with your parents. Next week we will have 3 sessions to make up for the last 2 weeks. Mon 8.45, Wed and Fri 10am. See you then!"

Undrar bara en sak. Hur kan hon veta att det har varit ett oavbrutet frosseri i mat och vin under föräldrarnas besök?  

Får träningsvärk bara av att läsa meddelandet, men som tur har jag den perfekta ursäkten för att minimera smärtan kommande vecka. "Hi Wendy! Well I guess it is time to get back in shape (ingen idé att låtsas ha tränat. Kommer genomskådas direkt när hon ser mig.) I cannot make it on Friday though. Am going to Melbourne on Wednesday night (and thank God for that). See you Monday!" Därmed trodde jag att sms-växlingen var avslutad.
 
Jag hade fel.

 "Your lucky. Going to Melbourne! Will book you in  for Tuesday 9.30am too. See you Monday:)"

För att få Wendy att inse att det kanske inte är en så lyckad idé att utsätta mig för vad som endast kan beskrivas som betald tortyr bara för att jag har slappat lite i några veckor, så skickar jag ett sista desperat sms. "Do you really think my body will cope?"

Inget svar.

Följande frågor som just nu snurrar runt, runt i mitt huvud kommer i alla fall besvaras nästa vecka: Kan man verkligen träna hårda pass tre dagar i rad? Står man ut att sitta ner fem timmar i rad under en flygresa när man har sjuk träningsvärk?
 

Mental note: Pappa ar rädd for möss.

Idag satt vi vid en pir nere vid stranden, när vi såg nagra möss komma ut under en sten. Så länge de var på avstånd gick det bra, men när mamma fick för sig att hon hade en under handduken (hur den nu skulle ha kunnat komma dit) så flög pappa upp ur stolen lika snabbt som om man hade sagt att hans älskade häst Pussgurkan stod i stallet med kolik. I och för sig hade jag en nästan lika våldsam reaktion, men jag ar ju faktiskt rädd for mer eller mindre allt som ar litet och rör sig oregelbundet, så den kändes mer berättigad.

Mamma var betydligt modigare. När en av mössen lite senare gjorde ett utfall och kom allt närmare, så bestämde hon sig för att skrämma bort den genom att kasta lite sand. Det hela backfired. Musen blev visserligen rädd, men istället för att springa bort fran mamma, så sprang den mot henne (hade hon tänkt efter så hade hon kanske insett att hon stod mellan den och tryggheten under piren) och hon fick snabbt kasta sig åt sidan (sitt skadade knä till trots).

Sedan var det dags att åka hem. Även paret brevid oss började packa ihop när de insåg att det var slut på underhållningen.  

Tycker synd om er. Forvantansfullt och med handerna darrande av spanning, har ni nu under flera dagar skrivit in www.perth4u.se i adressfaltet och otaligt suttit och vantat pa att fa lasa om vad som hander down under. 

Forgaves. Inga nya inlagg.
 
Under tiden har jag skjutsat runt vinsugna foraldrar  i Margaret River. Det tog pa krafterna. Sa nu samlar jag (med hjalp av en liten gin & tonic) energi for att kunna ge en rattvis och mycket sanningsenlig aterberattelse av det hela.

Sager darfor som ett annat gammalt muskelknippe: I'll be back... 

Nu har jag sett, inte en, utan sex delfiner! De hoppade runt som bara den i Fremantle hamn. Äntligen!!! Tyvärr såg jag mest deras sjärtfenor, men det var ändå helt fantastiskt att se dem på så nära håll. Bästa av allt är nog ändå att jag nu har sett två mer delfiner än Magnus...


Imorgon bär det  av till Margaret  River (eller "Maggan River" som min f.d boss kallar det) för vinprovningar, god mat och Aboriginal kultur. Ska bara se om jag lyckas ta mig ur stan först, är ju inte världsbäst på att hitta, och med en halvblind kartläsare ("jag hittar inte mina läsglasögon! Nej, inte dem, de är ju mina 'se'-glasögon.") så är ju oddsen inte så goda.

Längtar till fredagkväll när Magnus anslutar i M R efter jobbresan till Sydney.

Pappa sover. Mamma gav honom tydligen en sömntablett igår kväll och nu går han inte att väcka. Hade inte varit så störande om inte klockan var närmare tio och om han inte hade lovat att väcka oss andra till doften av nybakat bröd ("jag vaknar ju ändå så tidigt så jag går och köpa bröd!").

Ja, var börjar man återberätta vad som har hänt under föräldrarnas korta tid här? Och framförallt, var ska det hela sluta? 

Tha folkes har nu varit här i två dagar och har redan hunnit skapa rejält med oordning i mitt och Magnus annars så välordnade liv. Man ska hämta vatten, hålla ordning på glasögon, (mamma har ca 100 par. Ett för varje synfel antar jag. Det är ganska många att hålla koll på, särskilt som hon har en oerhört välutvecklad oförmåga att själv minnas var hon har lagt dem), besitta all möjlig fakta om Australiens historia och politik, samt servera mat och, framförallt, vin i en aldrig sinande ström så att de inte riskerar att bli gnälliga.

Man får dock en viss lön för mödan. Den består inte av att de uttrycker sin oerhörda tacksamhet över allt vi gör, eller att de hade med sig de där utlovade julklapparna som de inte kunde skicka i juletid (och jag som hade varit en ovanligt snäll flicka). Nej, lön för mödan få man i de ögonblick när de är helt sig själva. 

Som när pappa vägrar att smörja in sig i solskyddsfaktor eftersom det är bögigt (not that there is anything wrong with that), eller när mamma efter en härlig dag på stranden är bitter för att hon inte har fått någon färg på grund av den höga solskyddsafaktorn (till hennes stora besvikelse har inte hennes Krösamaja-spårdomar för dagen slagit in. Pappa har inte bränt sig. Inte ens flinten.) När de efter en lång och utförlig vägbeskrivning ("och så går ni till den högra restaurangen, alltså den som låg rakt ovanför där du var och kissade för fem minuter sedan pappa!") ändå återfinns på den vänstra där en uppgiven servitris försöker fatta vem de springer runt och letar efter (Kan hon i och för sig ha. Hon var säkert i tjänst den kvällen jag matförgiftades och genomled ett nattligt spymaraton. Kanske var det hon som dagen efter hävdade att de hade gått igenom köket och inte hittat några dåliga musslor. Wow, what a surprise. Especially considering that I ate them all!) så är det också helt sig själva. 

Fast i och för sig kanske deras outfit för dagen ändå överskuggade deras uppförande. Infogar fotobevis så att jag inte behöver  kommentera det hela. (Men om jag hade kommenterat så hade jag kanske nämnt att jag hoppas att pappa snart köper en egen keps och solglasögon så att han slipper låna mammas. Och att han änvänder kepsen för att skugga ansiktet och inte nacken....) 

Dagens roligaste incident inträffade nog ändå efter att vi hade lämnat stranden och befann oss i hemmets trygga vrå. Allting gott har ju som bekant ett slut, och efter en trevlig middag ute på balkongen så var det så dags att gå och lägga sig. Pappa tar täten och ska öppna nätdörren in till köket. Det går inte så bra. Faktum är att det går så dåligt att det förtjänar ett omnämnande.

Jag och Magnus hade haft tvååriga Tilda på besök någon månad tidigare, så vi visste att det inte är helt lätt det här med att skjuta dörren åt sidan. Med lugna och förstående röster (man ska inte stressa inlärningsprocessen fick jag lära mig på lärarhögsskolan. Man lär för livet och det är viktigt att allting får ta sin tid.) tar vi därför samma pedagogiska förklaringar som hade fungerat så bra med lilla Tilda. "Ser du den lilla fyrkanten på höger sida på dörren? Där ska du sätta handen och dra åt sidan!"

Nu har vi fått bevis för följande två saker:
Inga pedagogiska förklaringar i världen kan lära gamla hundar att sitta. Och har man dåligt lokalsinne så kan det även inskränka på andra delar av ens liv . Som vid öppnandet av en nätdörr.

Till slut lyckades han dock öppna dörren och vi andra kunde torka tårarna och gå in och lägga oss.



  

Klockan är närmare ett på natten. Man är trött, mycket trött.  Det är fredag och man har inte druckit en droppe alkohol (däremot en himla massa te för att hålla sig vaken), och hela kroppen kännns konstig.

Alla passagerare från Singapore-flighten har passerat förbi och tagits emot med glada tillrop av sina väntande anhöriga. Inga föräldrar i sikte. "Kanske har deras anslutningsplan blivit försenat, kanske har mamma fastnat med sitt gipsade ben på flygplanstoaletten?" Tankarna är många och blir konstigare och konstigare ju längre tiden går.

Då plötsligt öppnas dörrarna igen och i slow motion och till tonerna av en änglakör (eller kanske inte, som sagt jag var ganska trött) kommer så äntligen mamma och pappa ut. Sorry att jag inte fick en bättre bild på ekipaget. Det är svårt att ta kort samtidigt som man ligger dubbelvikt och kippar efter luft (så mycket för andningsövningarna på yogan).

Efter att ha tagit farväl av de andra tantarna i rullstol (i Singapore fanns det ett speciellt VIP-rum för alla med handikapp, så de hann bonda ordentligt) med löfte om att snart ses igen, så kunde vi då äntligen lotsa ut de gamla i den mörka Perth-natten.  

Idag när jag skulle parkera bilen i garaget såg jag något intressant. På vår parkeringsplats låg det en helt tillplattad och mycket död liten gecco. Jag har inte använt bilen på över en vecka, så det kan inte vara jag som har utfört det bestialiska (vet egentligen inte riktigt vad det betyder eller hur det stavas, men det är ett härligt ord) mordet. Kan det vara Mr "Åhh jag är en sådan djurvän så jag nöjde mig minsann inte med att bara släppa ut geccon vi hittade inne. Nej, nej, jag tog den till närmaste park samt gav den salladsblad  för att den skulle få bättre förutsättningar i livet" som är skyldig?

Not cool Magnus, not cool...

Annars har det varit en ganska bra dag. Började i och för sig lite dåligt med att jag råkade lägga vattenflaskan upp och ner i ryggsäcken när jag hastade till gymmet. Var inte så mycket vatten kvar i flaskan, men desto mer på min rygg när jag kom fram.

Gjorde fitness-test med PT-Wendy och det visade sig att jag nu är yngre än vad jag var för 8 veckor sedan. Min fitness age är inte längre 44 utan 33 år! I den här takten borde jag vara nere på åtminstone 25 lagom till min 30-årsdag. Vet inte om jag egentligen tror på fitness age och liknande tester som görs på gymmet, men de uppnår i alla fall sitt syfte. Man blir jäkligt motiverad att träna!

Sex timmar kvar till mamma och pappa kommer...

Man maste verkligen ha koll pa vad man satter sina hander och fotter i det har landet. Magnus hittade precis en liten gecco i ett kleenex-paket. Som den softis han ar gav han den lite sallad (ater de verkligen det?) innan han slappte ut den. Han ville aven ge den lite havre som fardkost, men da sa frugan ifran. Kande att ju snabbare den kom ut ur var lagenhet desto battre...

Var en sväng på det nya IKEA med Anna igår. Typ tre gånger så stort som det gamla och mycket fräshare och "svenskare". Man har t.o.m. ett "hämta själv-lager" (något man uppskattar när man har fått köa nästan en timme sent en torsdagskväll för att få hem en bäddmadrass att sova på). 

En sak hade dock inte förändrats.

Man serverar fortfarande köttbullar, lingonsylt och brunsås med pommes frites!!!! Hur kan man tycka att det är normalt att äta pommes frites ihop med lingonsylt och sås? Varför frågar man inte någon svensk (jag menar halva svenskpopulationen i Perth jobbar ju där) om hur det ska serveras?

Kanske är det helt enkelt så att man inte skulle sälja några köttbullar om de inte serverades med pommes frites (det här är ju trots allt landet där man tycker det är helt normalt att äta pommes frites till pizzan!!).

Idag provade jag på gymmets yoga-pass för första gången. Tänkte att det kunde vara bra för mig med en stunds avslappning och släppa "hjälp jag har inget jobb!"-stressen och tankarna kring föräldrarnas närastående ankomst (ja, jag vet att ni läser detta....) Men framförallt hade jag inget bättre för mig;)

Allting började bra med att man skullle sitta och blunda medan man koncentrerade sig på andningen. Inga problem för mig och jag kände att jag säkert var en av de bästa i gruppen på detta (alla vet ju att hela grejen med gruppklasser är att jämföra sig med alla andra i salen, varför finns det annars alltid så många speglar?) Innan andningsövningarna avslutades så skulle vi välja något som vi ville koncentrera våra tankar kring och rikta vår energi mot under lektionen. Det kunde vara så välgörande ändamål som någon man ville skulle må bättre eller problem i världen man ville uppmärksamma genom sin inre styrka. Jag valde att koncentrera energin på mig själv. Är man arbetslös så har man liksom inte råd att slösa på sina energier. Dessutom glömde jag ganska snabbt att fokusera på något annat än att överleva. 

När man hade kommit in i ett ganska skönt lugn skedde nämligen helt plötsligt en, i mitt tycke, onödigt abrupt övergång till hardcore-övningarna. Man skulle bolla snabbare och snabbare med sin "energi"-boll, man skulle göra kinesiska (mkt svårare än de tibetanska kan jag lova) solhälsningar i alla vädersträck och man skulle stå outhärderligt länge med väldigt böjda ben medan man man tog upp armarna mot himlen/taket och pressade ner energin. Och allt detta medan man andades rätt.

Jag tror inte att jag lyckades så jäkla bra med andningen, för efter ett tag kände jag mig ganska yr och mådde lite lätt illa. Måste ha nedsatt lungkapacitet för det gick helt enkelt inte att ta så långa andetag som krävs för att följa lärarens instruktioner. Först ska man andas in till man nästan spricker och sedan ska man andas så länge att man till slut försöker hosta fram obefintlig luft. Ont i huvudet fick jag också.

Hur som helst så överlevde jag och den avslutande avslappningen var ännu bätrre än den inledande (man skulle ligga ner och låtsas vara död, I can do that!). Som en liten extra bonus fick vi några väl valda kinesiska talessätt om inre lycka och fred på jorden (yeah, yeah) att ta med oss ut i det vackra höstvädret.

Magnus ringde precis. Han ringde enbart för att berätta att han hade sett två delfiner leka i hamnen utanför hans kunds kontor. Kul för honom. Men behövde jag verkligen få bekräftat att jag är den enda losern i Perth som inte har sett delfiner? Ska man verkligen trampa på den som ligger? (Jag tycker inte det. Det är ju faktiskt synd om mig, arbetslös och allt...) 

Tacksamheten över den fina frukosten jag hade förberett imorse varade inte så länge som jag hade hoppats....

Sedan vi gick över till  vintertid så har jag varit grymt morgonpigg. Imorse var jag klarvaken kl 06.15! Som den goda hustrun jag är så hoppade jag ur sängen och gjorde en fantastisk frukost med fruktsallad, ägg, toasts och te till min kära, och något förvånade, make. Kände mig som en riktig hemmafru och kan nog leva på det här minst en vecka... Sedan insåg jag att det var väldigt många timmar kvar av dagen och att jag inte orkade gå till gymmet ännu, så jag gick och la mig igen....

En halvtimmes joggingrunda och gårdagens synder är glömda. Nu måste jag dock gå och börja göra fruktsallad, Anna och Christoffer kommer över på en brunch (så frosseriet börjar om igen).

Glömde förresten säga att jag och Magnus faktiskt inte var helt förkastliga igår. Vi var riktigt kulturella och var och tittade på en fotoutställlning i Fremantle. Riktigt bra faktiskt. Det var väl i och för sig mer Annas förtjänst än vår egen att vi kom iväg, men ändå.

Nu är jag officiellt icke-bakfull och det har slutat regna. Krävdes bara pizza, cola, godis och en riktigt dålig Adam Sandler-film (I now pronounce you Chuck and Larry) för att ställa allt till rätta. Dags att gå och lägga sig!  

Och  Erik och Louise... Vem behöver ovänner när man har sådana små "memento mori"-budbärare i sin omedelbara närhet? I fall jag, mot alla odds, någon gång råkar glömma att jag obevekligen närmar mig 30, så vet jag att ni alltid finns där för att påminna mig!

 Ps. Erik, jag tror du ska kolla din länk. När man klickar på ditt namn så kommer man inte till din mail... ds.

Regn, regn, regn.... Huvudvärk, huvudvärk, huvudvärk.... Regnet bara öser ner och jag vaknade för andra lördagsmorgonen i rad med huvudvärk. Varför kan jag inte få in i mitt lilla huvud att jag inte längre tål att dricka lika många glas vin som jag gjorde i min ungdom? Thank God för treon! Och thank God för att jag måste hämta mina föräldrar på flygplatsen vid midnatt nästa fredag så att jag slipper dricka vin med Karin och Tobbe!

 

 

Roligt är det att man i Western Australia inte har större problem att oroa sig för än daylight saving's vara eller icke vara. Man håller just nu på med ett försök där man i tre års tid ska ställa fram och tillbaka klockan till sommar- respektive vintertid precis som resten av Australien (och stora delar av världen). Man tar det här på stooort allvar. Har varit hur mycker artiklar som helst om det i tidningarna och hörde på nyheterna igår att många nu kräver att man redan nu (efter två år) måste utreda hälsoriskerna med att ställa om klockan. En talesman för WA's bönder uttalade sig om hur fruktansvärt långa böndernas arbetsdagar nu var. Har gått så långt att regeringen på allvar funderar på att tidigarelägga utvärderingen. Det är humor. Det är WA. Hur kan det utgöra en sådan fruktansvärd hälsorisk att ställa om klockan en timme beroende på årstid (har någon ens funderat på att utvärdera detta i Europa)? Och den stora frågan: Vilken tid vill de behålla, vinter- eller sommartid? 

Och så har det då hänt. Bea har gått och blivit en del av bloggkulturen. Känner mig väldigt moden. Anledningen till att jag har skapat en blogg är helt enkelt att jag vill ge en liten inblick i vårt liv här "down under", Nästan dagligen (eller i varje fall någon gång i veckan) händer det saker som man känner att "ahhh, dert här måste jag skriva om till dem där hemma!" Tyvärr har jag väldigt svårt att få tummen ur, istället väntar man lite och helt plötsligt sitter man där med en massa saker som man ska få ner på några A4-sidor som ingen ändå orkar läsa. 

Sååå.... here we go! Bloggen är igång, nu jävlar ska det skrivas!